Terror

Igår var jag på antiterrorismkurs hos polisen. Det var intressant, och särskilt intressant var att inse hur vi londonbor lever i visshet om att det har skett förut och kommer att ske igen, och ändå är vi inte speciellt oroliga. Kanske för att det känns overkligt och osannolikt för alla oss miljoner londonbor som inte drabbats direkt av terrorism? Eller kanske för att man helt enkelt inte kan gå omkring och vara rädd hela tiden.

Det ska erkännas att jag helst inte tar tunnelbanan om jag kan undvika det, men det är mer för att det är dyrt och trångt och otrevligt, än för att undvika terrorister. Förresten ger de sig ju på bussar också, som vi alla minns från 7/7 2005

En av tunnelbanebomberna 2005 var på Piccadilly Line, mellan King's Cross och Russell Square - samma tåg som jag ibland tar till jobbet. 26 personer dog på min tunnelbanelinje den morgonen. Totalt var det 56 döda och och runt 700 skadade, och det är fler än någonsin förut i ett enda dåd i London. Men det känns overkligt nu, det känns inte mer relevant än blitzen under andra världskriget. Tågen går mellan King's Cross och Russell Square dagarna i ända, man blir på inget sätt påmind om att något fruktansvärt någonsin hänt där.

London har blivit utsatt för terrordåd i åratal, framför allt av IRA på 70-, 80- och 90-talen. Men det tycks mig som om IRA verkligen var ute efter att terrorisera, skrämma, snarare än att döda (även om otaliga londonbor fått sätta livet till genom åren). De muslimska terroristerna tycks se dödandet av icke-muslimer som en bonus - ju fler desto bättre. Det osar vansinne och blodtörst om alltihopa.

Men allt fortsätter som vanligt i London. Folk åker tunnelbana, trängs på gator och torg och fortsätter att samlas i tusental på stora tillställningar överallt i staden. Det visar klart och tydligt att London är inte terroriserat. Vi går inte omkring och är rädda, och vi har inte ändrat livsstil. Terroristerna har misslyckats.