Till min nya Kindle läsplatta fick jag ett fint fodral med små krokar som man hakar fast i läsplattan. Men hur jag än bar mig åt kunde jag inte få den att haka fast rakt. Den nedre haken ville inte passa i hålet, plattan satt lite på sniskan och ena hörnet stack ut ur fodralet. Jag gjorde om och gjorde om igen, och tog till och med en titt på den Ikea-inspirerade instruktionsbilden för att se om jag missförstått någonting, men det ville sig inte.
Jag beklagade mig för Dwayne. Han tog fodralet, hakade av plattan, och hakade tillbaka den alldeles rakt. "Men vad i hela..." tänkte jag ilsket när han nöjd med sig själv räckte tillbaka min Kindle. Så fort han gått provade jag igen. Haka av, och haka på - alldeles rakt och snyggt.
Varje gång man ska visa något... Skit också!
5 comments:
Det blir så där för att männen omkring en ska får känna sig stora och duktiga!
Le och vinka!
Inte så mycket Murphys lag som naturens lag, helt enkelt?
Men "lilla" Sara du kan ju så mycket annat som gör dig unik...
Sedan vill vi ha en redogörelse om läsplattans förträfflighet.
Pappa: Hahaha, vad menar du med "så mycket annat"? Jag kan ju ALLT!
Läsplattan är mycket förträfflig. Jag ska visa till jul.
Jo!
Post a Comment