Konsten att inte örfila

Jag blir så trött ibland. Min kollega, en amerikansk dam i fyrtioårsåldern, går mig på nerverna. Hon är en martyr, och martyrer är det värsta jag vet. Oftast är hon glad och trevlig (i överkant, men hon är ju amerikan så det får man räkna med), men när hon är på dåligt humör är hon en komplett plåga att jobba med. Hon är en sådan där typ som mumlar och fnyser och slår i dörrar, och när man frågar vad som står på får man ett ilsket "Ingenting!".

Det driver mig till vansinne. Få saker kryper under skinnet på mig som när den här människan tar ut sina humörsvängningar på mig. Jag får lust att ge henne en ordentlig örfil och säga åt henne att för allt i världen SKÄRPA sig. Jag har provat alla metoder - jag har ignorerat henne, jag har förökt vara förstående och prata med henne, jag har blivit förbannad och bett henne dra dit pepparn växer... inget hjälper. Ingnorera är den minst plågsamma metoden. Det är det enda som inte förvärrar tillståndet och som håller mumlandet och fnysandet till ett mininum tills hon blir på bättre humör.

Allt jag säger tar hon som kritik, en anklagelse, ett påhopp eller en ren förolämpning. Då vi ofta jobbar med samma uppgifter och får samma email om saker blir jag ibland tvungen att fråga om hon tagit itu med en viss uppgift eller ej. Något i stil med "Har du gjort det här redan, eller ska jag ta det?"
På en bra dag är det inga problem, hon säger ja eller nej och vi fortsätter som vanligt. På en dålig dag får hon det till att jag anklagar henne för att vara för långsam, eller för lat, eller båda. Att jag är hennes chef och i princip kan delegera som jag behagar struntar hon fullständigt i.

Och mumlandet. Jag står inte ut med mumlandet! Jag frågar något på en dålig dag, och får "mummelmummelmummel" till svar. Låt mig demonstrera:
- Har du tagit itu med den här uppgiften?
- Mummelmummelmummel.
- Ursäkta, vad sade du?
- Mummelmummelmummel.
-  Du får tala tydligare, jag hör inte vad du säger.
- JA SA JAG JU! JAAAA!! (Fnys, smäll i dörr).

Hennes man måste ha en ängels tålamod.

Hennes arbetsuppgifter är på det hela taget varken svåra eller betungande, men hon har dålig organisationsförmåga och klarar inte att göra två saker på en gång. Hon tänker inte kvickt och hon saknar initiativförmåga. Detta leder till att hon blir stressad, vilket i sin tur leder till att hon blir på dåligt humör, vilket får mig att vilja örfila henne. Jag har svårt att identifiera mig med hennes problem, då jag själv trivs och jobbar som bäst när jag har mycket att göra och flera bollar i luften. Ju mer jag har att göra, desto mer blir gjort på kortare tid. Hon är tvärt om - ju mer hon har att göra desto mindre blir gjort.

Ignorera. Andas djupt. Le och låtsas som ingenting. Det som inte tar död på en gör en starkare. Sådär. Nu har jag skrivit av mig och kan gå till sängs i lugn och ro och hoppas att somliga är på bättre humör imorrn.

PS. Det ska tilläggas att jag faktiskt TYCKER OM henne. Frånsett humörsvängningar är hon den bästa receptionist jag haft på jobbet. De två jag hade innan blev båda (!) sjukskrivna med panikattacker. Jag tvivlar på att örfiler hade hjälpt där heller, men jag föredrar tjurigt humör framför komplett sammanbrott.