Nu har det gått några månader sedan jag senast skrev något här i bloggen (jag ber om ursäkt och skyller på skrivkramp och idétorka!). Cykelsäsongen är i full gång och jag cyklar till jobbet nästan varje dag. Och inte bara jag, det är hudratusentals av oss på vägarna dagligen.
Det är roligt att titta på cyklister. De kan delas in i följande kategorier:
- Vinthundscyklister. Långa, smala människor på höga, smala cyklar med långa smala sadlar och utan finesser. De liksom glider förbi helt utan ansträngning och med ett lite frånvarande ansiktsuttryck.
- Cykelflickor. Flickor i kjol på gammaldags damcyklar. De har sällan hjälm, men gärna en rottingkorg på styret.
- Mountainbikesnubbar. Har aldrig hjälm och alltid shorts med camouflagemönster. Har alltid förskräckligt bråttom och ovanligt lite respekt för trafikljus och trottoarer.
- Cykelkurirer. Man ser en suddig kontur av en kurirväska och tycker sig höra en röst över walkie-talkie, och sen är de borta.
- Cykelsnobbar. De har dyra racercyklar, flashiga hjälmar, handskar, vattenflaska, cykelbyxor med vadderad rumpa och funktionströja. Gärna en pulsmätare också. Cyklar varken fort eller långt till jobbet. Är mer förtjusta i att köpa utrustning än i att cykla.
- Tävlingscyklister. Påminner om de ovanstående, men cyklar med entusiasm både fort och långt.
- Konstiga människor. Slumpmässiga individer på slumpmässiga cyklar. Cyklar långsamt och vinglar hit och dit, till synes utan mål och med en uppsyn som om de cyklade på en solig stig i en skogsdunge i ett sagoland.
Om jag försöker placera mig själv i en av ovanstående kategorier hamnar jag någonstans i närheten av mountainbikesnubbarna. Fast inte fullt så aggressiv. Och på insidan hör jag nog till den sista kategorin - konstiga människor - men jag har blivit londoniserad och har på tok för bråttom för att vingla omkrig med ett fånigt leende.
No comments:
Post a Comment