Därför är nattvakter nattvakter och inte elektriker

Igår kväll, precis som jag gosat ner mig i sängen med min bok, ringde nattvakten från jobbet. Det fanns ingen elektricitet i köket på femte våningen sa han, och kylen fungerade följdaktligen inte. Jag vill ju inte gärna att ett hundratal personer ska komma till jobbet på fredagmorgonen och finna sin frukost och lunch förstörd i ett varmt kylskåp, så jag bad nattvakten att leta reda på säkringspanelen.

Det förefaller så enkelt. Gå till femte våningen, öppna en viss garderob, öppna elskåpet inne i garderoben, hitta den säkring som står på OFF istället för ON. Slå på eländet.

Men icke. Hur många gånger jag än försökte förklara över telefonen, med nattvakten stående framför skåpet i fråga, så lyckades jag inte få honom att slå till säkringen. Hopplöst. Omöjligt. (Kunde ha gått bättre om jag talat hindi).

Samtalet lät ungefär såhär:

Jag: Ser du skåpet? Med alla knapparna?
Vakten: Skåp! Skåp!
Jag: Ja, men ser du en knapp som står på OFF?
Vakten: 430 volt!
Jag: Ja, det är möjligt, men ser du knapparna?
Vakten: Jaja, skåp, knappar!
Jag: Slå på knappen. Slå på bara så kommer elen tillbaka.
Vakten: Men jag kan inte öppna skåpet!
Jag: Jodå, det är bara att öppna. Det är inte låst. Har du öppnat nu?
Vakten: Njaooo...
Jag: Ser du alla knapparna inne i skåpet?
Vakten: Skåp! 430 volt!
Jag: Ja, precis, men ser du alla KNAPPARNA?
Vakten: Femte våningen!

Någons där gav jag upp och sa åt honom att ringa jourelektrikern. Jag svär att jag kände en liten, liten blödning börja någonstans långt inne i min hjärna när jag tänkte på hur mycket nämnda elektriker tar betalt för att komma ut mitt i natten. Rent teoretiskt kunde jag ha tagit en timme och några pund och åkt till jobbet och fixat fanskapet, men jag var ju redan under täcket iförd min pyjamas. Det finns gränser för min hängivenhet.