TREGARON
På lördag morgon efter en natt på en närapå tom campingplats någonstans i mitten av Snowdonia påbörjade vi vår sista riktiga äventyrsdag. Vi hade som vanligt ingen direkt plan, utan körde lite på måfå söderut. Vi tog sikte på Harlech där det finns ännu ett gammalt slott att beskåda, men då vi körde fel och hamnade på villovägar struntade vi i Harlech och kom via småvägar i hällande regn till ett litet samhälle i centrala Wales som hette Tregaron.
Jag hade hittat ett spännande område med berg och skogar på en karta, och insisterade på att vi skulle leta oss dit på de minsta vägar vi kunde hitta och sedan köra dit näsan pekade. Dwayne gick med på planen under förutsättning att vi stannade i Tregaron för lunch och diesel. Sagt och gjort. Vi hittade en pytteliten bensinstation som såg ut som om den inte haft en uppdatering sedan 1963, och en gammal man kom ut och (hör och häpna!) tankade bilen åt oss. Sedan hittade vi ett charmigt litet café att äta lunch på. Det var gammalmodigt och lågt i tak, och dekoren bestod av hundratals tekannor i porslin, företrädesvis i form av små hus och katter. Etablissemanget drevs av en spanjor, och där fanns även en turk vars enda uppgift verkade vara att konversera med gästerna. Och med gästerna menar jag Dwayne och mig, för vi var de enda gästerna tills en liten dam kom in och beställde skinka med ananas. Varför och under vilka omständigheter en turk och en spanjor driver ett café mitt i ingenstans i Wales är en fråga som förblir obesvarad.
LLYN BRIANNE
Spanjoren hade vänligheten att tala om för mig vilken väg man skulle köra om man vill åka så vilse som möjligt på så små vägar som finnas kunde, så efter lunch körde vi på hans inrådan mot Llyn Brianne. Vad Llyn Brianne var föll det mig aldrig in att fråga - jag utgick från att vi skulle få reda på det förr eller senare ändå. Vägen var verkligen liten. En bil bred faktiskt, och det gick inte att mötas utan att en eller båda körde med ena hjulparet i buskagen eller diket. Helt enligt min begäran. Vägen vindlade först förbi små jordbruk i dalar mellan kullar och berg, vidare mot ett öde hedlandskap där det kändes som om man hamnat på en enslig och ovanligt våt prärie någonstans. Vi åkte förbi vilda welsh mountain-ponnyer som betade på hedarna. Sedan fortsatte vägen in i en med brittiska mått mätt oändlig skog med enorma granar och lärkträd längs en liten älv som heter Tywi, och slutligen till Llyn Brianne. Llyn Brianne visade sig vara en reservoar med Storbritanniens högsta damm, och själva reservoaren bjöd på spektakulära vyer över vatten och skogar i sprakande höstfärger.
BRECON BEACONS
Vi åkte vidare förbi dammen och till utkanten av Brecon Beacons nationalpark. I närheten av det lilla samhället Glanamman hittade vi en enslig parkeringsplats mitt på heden från vilken vi kunde se slottet Careg Cennen på sin klippa i fjärran, och parkerade där för natten. Efter en promenad i omgivningarna lagade vi middag och gick till sängs med fullmånen lysande in genom takluckan.
Och där slutar äventyret. Arla på söndag morgon påbörjade vi resan tillbaka till civilisationen, och vid lunchtid var vi tillbaka i London och Wales föreföll blott vara en osannolik fantasi...
No comments:
Post a Comment