Sammanfattning del 1 - The Lake District

Jag vet inte var eller hur jag ska börja min sammanfattning av förra veckans äventyr, men jag ska göra ett försök. Resan gjordes med följande utrustning:

• En gammal Toyotabuss ombyggd till husbil. Säng och campingkök ingick.
• En laptop för kartändamål med trådlös uppkoppling mot internet (såtillvida man inte befinner sig i vissa avlägsna delar av Wales).
• Massor med varma kläder.

LONDON
Vi började äventyret på måndag morgon med ett av de äventyrligaste färdmedel som finns - Londons tunnelbanesystem. Det visade sig vara översvämmning någonstans i närheten av Baker Street, och precis alla linjer vi kunde ha haft nytta av var stängda. Istället fick vi tillsammans med hundratals andra besvikna tunnelbaneåkare armbåga oss på en buss och i mycket sakta mak ta oss mot Westminster. Senare fick vi höra att somliga tunnelbanetåg blivit tvugna att stanna halvvägs till nästa station och folk hade fått vandra genom tunnlarna för att ta sig ut. Så vi hade tur i oturen som inte kom på tåget antar jag (även om jag är omåttligt nyfiken på hur det är att gå i tunnlarna).

Nåja, vi tog oss slutligen till Westminster och navigerade genom horder av turister förbi Big Ben mot södra sidan Themsen, förvånansvärt måttligt försenade. Det tog bara några minuter att skriva på alla papper, gå igenom bilens alla finesser, lista ut var oljestickan fanns (under passagerarsätet, där hade jag ALDRIG letat), och sedan var vi påväg!

BLACKPOOL
När det började skymma framåt sena eftermiddagen närmade vi oss Blackpool. Vi tog ett hastigt beslut att åka dit och se vad allt ståhej rör sig om. Tyvärr möttes vi av ett eländigt vått och blåsigt väder, så vi har inga bilder därifrån och egentilgen inte så mycket att berätta heller. Vi körde längs trandpromenaden och såg de berömda Blackpool Illuminations - kilometervis med lampor och upplysta figurer längs stranden. Nöjesparkerna var stängda, för vem vill åka karusell i regn en kall oktoberkväll?

Vi åt den bästa fish & chips någon av oss smakat i Storbritannien, handlade lite förnödenheter på Tesco, och åkte vidare norrut.

GRANGE-OVER-SANDS
Vi spenderade natten på en parkeringsplats längs vägen inte långt från Grange-Over-Sands. Det ska tilläggas att vi inte kände till Grange-over-Sands existens förrän vi vaknade på moronen och körde vidare för att hitta en trevlig plats att äta frukost på. Vi hittade en parkeringsplats med picknickbord mitt i den mysiga och gammalmodiga byn med utsikt över havet. Där åt vi flingor och mjölk, drack en kopp te och njöt av soluppgången och utsikten.

SILECROFT
Efter frukost åkte vi vidare mot Silecroft, där vi bokat en ridtur på stranden. Att ta sig dit var knepigare än beräknat, för de hade stängt vägen för vägarbete. Skyltarna för omdirigerad trafik att följa var placerade på brittiskt vis, så att man snurrar runt på ett förbryllat manér bara för att hamna vid samma vägarbete igen. Tre gånger.

Som tur var hade vi gott om tid, så när vi kom till Silecroft började vi med att åka ner till stranden för att ta oss en titt. Det visade sig vara en lång, lång strand med små, små härligt slätnötta stenar istället för sand. Tittade man till höger såg man stranden bytas mot klippor långt borta, och tittade man till vänster såg man vindkraftverk i fjärran. Långt ute mot horisonten såg man Isle of Man resa sig ur diset över havet.

Klockan halv två var vi ombytta och redo till häst. Jag red en rar och ärtig liten cob som hette Sparkle, och Dwayne red en mycket vänlig och stillsam cob som hette Joe. Det var en härlig ridtur (borsett från den obarmhärtigt hårda och obekväma gamla sadel de försett mig med). Det hade hunnit bli lågvatten när vi kom ner till havet igen, och en vidsträckt sandstrand hade blottats. Vi eskorterades av två tjejer till häst; en av dem fick hålla Dwayne och Joe sällskap medan den andra stormade fram längs stranden i full galopp med mig och Sparkle. Nåja, stormade och stormade, Sparkle visade sig vara den långsammaste fyrbenta varelsen på hela västkusten. Men hon hade rätt attityd i alla fall! Vi galopperade så saltvattnet stänkte, det var så roligt! Tårarna rann nedför mina kinder, jag vet inte om det var den kalla havsvinden i mina ögon eller ren och skär lycka.

Efter vår ridtur åkte vi vidare mot Wasdale Head, som tjejerna tipsat om. Det visade sig vara en underbart vacker plats i utkanten av the Lake District, med härliga vyer över sjön Wast Water och bergen runt omkring. När vi sett oss mätta på allt det vackra letade vi upp en campingplats och en pub där vi försåg oss med mat och dryck (Guinness och en ljuvligt smaskig cumberlandkorv med mos i mitt fall).

Efter en natts sömn och en välförtjänt varm dusch på campingen styrde vi kosan söderut igen. Mot Wales!